Alla jag känner försöker gå ner i vikt, eller upp. Utan några egentliga försök ibland och ibland under stor ansträngning men, alla är missnöjda oavsett storlek. Hur man än försöker värja sig så sugs man med... Lite grann i alla fall. Jag behöver ju varken eller, ner eller upp. Jag är ju liksom bra som jag är får jag höra från alla håll och jag vet ju det själv med. Hoppas jag. Tror jag. Men varför köper jag det inte riktigt..?
Varifrån kommer hysterin? Jag vet ju att jag aldrig kommer att se ut som en skyltdocka på Hm när jag är naken, oavsett om jag är smal som en sticka. Det var jag i somras och inte fasen var nåt bättre för det. då hängde ju allt. Brösten och rumpan blev ju bara längre så att säga och jag trivs bättre nu när jag återigen väger några kilon extra. Jag tycker ju inte ens att det är snyggt. Modellerna och pinnsmala människor. Tycker ju att det är nästan pågränsen till jobbigt när man ser revbenen. Jag vet ju med mig att jag gillar ett sunt ideal så varför får jag för mig att det är så det ska vara ändå.
Är det människans lott att alltid vara missnöjd och alltid längta till nåt man inte är, får eller uppnår? Hur fasen blir man nöjd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar