För lyckan.

Livet är inte så lätt jämt säger dom.
Och dom har rätt.
Jag höll på att hamna helt fel.
Köpte fel hus, med fel man och fast jag kände att det var fel så stoppade jag inte.
Intalade mig att ibland känns det såhär i förhållanden och det går nog över.
Är förvånad nu över att jag trodde det själv nu i efterhand för det var ju fel.
Och varningssignalerna var så många.
Men jag struntade i dom. Struntade i att mitt hjärta skrek nej och lyssnade på huvudet som tycket det lät så bra. Fint hus, bra man, unge som fick ett hus och trädgård.
En idyll med en olycklig mamma. Men det kan jag svälja tänkte jag.
Hon kommer må fint bara hon får det där som jag tror är viktigt för henne.
Min barndomsidyll. Min, visade det sig. Inte hennes.
Aldrig hennes.

Men så förstod jag att jag kommer aldrig bli lycklig såhär.
Och idyllen är inget värt utan en mamma som mår bra.
Så jag lämnade. Och släppta taget om allt jag visste. Hela min grund.
För att få må bra. För att få vara lycklig.

Jag hade ingenstanns att ta vägen och inga pengar för att skaffa nåt.
Ingen bank ville ge mig lån och ingen hyresvärd en lägenhet.
Så kom han. Min riddare i blank rustning. Min bästa vän.
Han som jag aldrig nånsin anat skulle betyda så mycket för mig som han gör idag.

Och allt föll på plats. Boende, barn och liv. Allt är inte klar än. Långtifrån klart.
Men jag stannar här. För här är jag lycklig. Hur mycket problem som än finns och hur olika vi än må vara så är jag så lycklig. Och lycka kämpar man för.

Lycka är värt allt.